« tillbaka / back

Det första vi ser är Märta Mattssons uppstoppade fåglar som kraschlandat. Med huvudet före är det som de letat sig rakt in till kroppens hjärta. Märta Mattsson visar också skalbaggar som med sitt heligaste glittrande innehåll gör tydligt att smycken är mer än bara yta.
Naturen är ett återkommande tema inom smyckekonsten. Människan har alltid gillat att bära en bit av naturen, förmodligen för att visa sin vilda sida. Agnieszka Knap visar ett vilt halssmycke med blad som är på gränsen att falla sönder. Det är skört och vackert som naturen självt.
Längst med detta tema har ändå Hilde De Decker gått. Hennes arbeten präglas av undersökningar kring traditionella smycken. Hon flyr konventioner och formaliteter och ägnar sig istället åt att kasta om tekniker, vanhelga material och kopiera banala objekt. En artikel i dagstidningen om jordbrukaren som efter 25 år hittade sin borttappade vigselring runt en skördad potatis blev startskottet för ett odlingsprojekt. I projektet har hon låtit smycken bestämma över frukter och grönsakers form. Genom att spänna upp smycken och juveler samtidigt som hon studerat växters ultimata förhållande för bästa odlings resultat, har hon utmanat begreppet "att formge".

Smycken har i västvärlden länge varit en av statussymbolerna. Äldre smycken är oftast tillverkade av dyrbara ädla material. Idag är det är inte lika viktigt vilka material som används utan hur de används och bearbetas. Oädla material förädlas, som i Sofia Björkmans serie "Blackened Brilliance", och ädla material visas i sin mest ruffiga beklädnad som tex Karl Fritsch princessringar och Luzia Vogt's gatustenar i silver.

Karin Johansson använder sig av traditionella material och tekniker som guld, silver och emaljering. Med stor skicklighet bearbetar hon materialen och stretchar dem till oigenkännlighet. Likaså hittar vi Jenny Edlunds smycken där överblivet silverskrot har smultits ihop utan någon förutbestämd plan eller förväntan på resultat. Smyckena är resultatet av hennes försök att dekonstruera sitt tänkande i relation till vanliga arbetsmetoder. I Åsa Lockners serie som hon kallar "Crown Jewels" är formerna lika de klassiska halscollierna med tekniskt avancerade lösningar. Materialhanteringen är snarlik och till utseende följer de nutidens ordning och dagens ideal där de naturliga avvikelserna, variationerna är en tillgång. Ted Noten har lämnat de ädla materialen och låter istället digitaliserar dem och andra statusfyllda vardagsvaror som han sedan 3D- printar i andra material och skalor. I utställningen visar han halssmycket "Fashionista" i form lila damskor med sylvassa stilettklackar som skär in i bärarens hals.

Att smycken är vackra håller de flesta med om. Skönhet och estetik är för många det mest åtråvärda. Att smycken har terapeutiska värden och läker sår talar vi inte lika mycket om. Skönhet kan anses ytlig men skönhet kan också lindra, förhöja och skapa mervärde. Genom skönhet flyr vi verkligheten och samtidigt med full närvaro kastar vi oss in i andliga sfärer, fantasier och starka känslor.
I Hanna Hedmans arbeten är skönheten ställd i kontrast till det otrevliga och allvarliga. De vassa och sirligt utformade smyckena är mångfasetterade och har mycket att berätta. Likt smyckenas uppbyggnad där former går omlott hör vi historierna upprepas gång på gång, ibland tydliga, ibland otydliga med suddig röst. Det är berättelser om svunna epoker förgrenade med vardagsliv och natur.
Helena Lindholm's arbeten kretsar kring drömmar. De vi drömmer på natten och bara har en förnimmelse av när vi vaknar, de vi drömmer om på dagen, när hjärnan tar en paus, vandrar fritt och lämnar medvetande.
Bland smyckena hittar vi också Annika Åkerfelt's kliniska porslinssmycken. Formerna är som små instrument som lockar till användning och egna associationer och där den mänskliga kroppen självt får bilda landskapsfond,
Att smyckekonsten idag är dynamisk förstår vi snart med denna utställning. Vi människor är mångfasetterade med olika kulturer, oändliga stilar och uttrycksformer av alla slag. Samtidigt är vi alla bara människor vilket tydligast visas i Auli Laitinen's namnskylts-brosch med just texten;
I AM HUMAN.