« tillbaka / back





TEACH US TO OUTGROW OUR MADNESS
KAREN PONTOPPIDAN
MIRO SAZDIC´


27 MAJ - 19 JUNI 2010

For english version, please schroll down.

Karen Pontoppidan är smyckekonstnär född i Danmark, utbildad i Tyskland och är nu professor på Konstfack i Stockholm.
Miro Sazdic´ är född i fd Jugoslavien men flyttade till Sverige i tidig ålder. Hon är utbildad på Konstfack i Stockholm där hon sedan en tid tillbaka även är lärare.

Titeln på utställningen " Teach us to outgrow our madness" är lånat från den japanska författaren Kenzaburo Oe. Den refererar till övergång, ett önskemål om att växa in i visdom men också behovet av att andra hjälper oss att lära.
De båda smyckekonstnärerna befinner sig mitt i livet och blickarna rör sig både framåt och bakåt i tiden. Gemensamt ser de tillbaka på sin barndom med de intuitiva lekarna och de icke lärda förhållningssätt till sin omvärld som barn har.

Utställningen är uppdelad i två rum som en illustration av barndomen och övergången in i den vuxna världen.
I utställningens första rum hamnar vi i barndomen. Golvet är fyllt med fjädrar som flyktigt rör sig i takt med besökarnas rörelser. Vem har inte som barn följt en fjäders stilla resa genom luften och förundrats över dess bana? Och Karen Pontoppidan tillägger;

"Om rummet är lämnat efter ett kuddkrig eller om den påminner om en drömlik barndomsönskan, lämnar vi till besökarna att avgöra."

Miro Sazdic´ visar här arbeten som hon likt barnets lek försökt skapa intuitivt utan det redan lärda, som mer skapar murar än öppna fält. Hon sätter fokus på skapandet som en meditativ process där tid och rum glöms till förmån för det fria här och nu. Som det unga barnet ännu opåverkad av sin samtid och innan inträdet i tonårens rädsla att hamna utanför gruppen.
De smycken hon visar liknar heller inget vi tidigare sett. De som hon kallar "1976" är i fösta anblick stora klumpartade smycken men tittar vi närmare ser vi oändliga antal stygn och sömmar och förstår genast att lång tid och starka känslor varit en förutsättning för dessa arbeten. Serien "Gate keepers" är en sorts amuletter. De representerar hoppet och möjligheten till återfinnande och är tänkta att bäras innanför kläderna.

Karen Pontoppidan koncentrerar sitt arbete "Familjy Portraits" till den familj vi föds till- till det liv vi själva inte valt utan fått oss tilldelade. Människor med olika personligheter som är fast sammanlänkade generationer efter generationer. Hon illustrerar familjestrukturer och tecknar i smyckena bilder av människor som intill varandra får spegla den släkt vi känner eller inte känner.

"The portraits used in this work, are not of real existing human beings. The drawings are representing different personalities, I have used them to illustrate different family structures." - säger Karen Pontoppidan

När vi träder in i utställningens andra rum kliver vi också in i den vuxna världen. Rummet skiljer sig från det första och skapar en helt annan atmosfär.
På golvet kan vi läsa en text som under utställningens gång suddas ut på grund av besökarnas rörelser genom rummet. Likt en historia och ett minne som långsamt försvinner ju längre tiden går. Som vuxna har vi nu möjlighet att reflektera över de val vi har gjort och samtidigt accepterar vi att andra bestämmer över våra handlingar.

I serien "Hem" blickar Karen Pontoppidan framåt i tiden och på de hem vi människor skapar för att vi ska trivas och finna trygghet i vardagen, tillstånd vi längtar efter och situationer att känna tillhörighet till. Hemmet består således inte enbart av en fysisk plats utan även den hemkänsla vi kan uppleva i sinnevärlden och relationer till andra människor.
Det material hon använder sig av är tenn från nersmält arvegods. Att hon destruktivt smält ner de gamla tingen illustrerar den konstnärliga processen att föra något vidare, att skapa nytt hem för de föremål som ärvts generationer emellan.

Miro Sazdic´ visar här en serie hon kallar "Phantom Limb". Hon menar på att vi föds till originella individuella varelser för att som tonåringar och vuxna formas för att passa in i gruppen. Om det individuella hos barnet faller utanför ramarna för gruppens överenskommelser betraktas det som ej önskvärda element som riskerar att förskjutas.

" Det som anses avvikande för gruppen är för individen unikt. Och det vedertagna för gruppen blir då för individen avvikande då det för denne kräver eliminering av någonting grundläggande, individuellt och självklart." - lägger Miro Sazdic´ till.

De smycken hon visar är lindor virade flera varm kring tomrum. Det är som om hon omhändertagit de fantomkänslor som gör sig påminda och det liknar spökens närvaro i den annars så perfekta värld vi som vuxna förgäves försöker skapa.

Sofia Björkman
Platina - maj 2010





MIRO SAZDIC´
"1976"

Foto; Staffan Löwstedt

 

 

MIRO SAZDIC´
"1976"

Foto; Staffan Löwstedt

 

MIRO SAZDIC´
"1976"

Foto; Staffan Löwstedt

 

Karen Pontoppidan
"Family Portraits"

 

Karen Pontoppidan
"Family Portraits"

 

MIRO SAZDIC´
"Phantom Limb"

Foto; Staffan Löwstedt

 

MIRO SAZDIC´
"Phantom Limb"

Foto; Staffan Löwstedt

 

MIRO SAZDIC´
"Phantom Limb"

Foto; Staffan Löwstedt

 

Karen Pontoppidan
"Home"

 

Karen Pontoppidan
"Home"

   

TEACH US TO OUTGROW OUR MADNESS
KAREN PONTOPPIDAN
MIRO SAZDIC´


27 MAY - 19 JUNE 2010

Karen Pontoppidan is a jewelry artist who was born in Denmark, schooled in Germany and is currently a professor at Konstfack, the University College of Arts, Crafts and Design in Stockholm.
Miro Sazdic´ was born in former Yugoslavia, but moved to Sweden at an early age. She was educated at Konstfack in Stockholm, and has for some time now been teaching there.

The title of the exhibit, "Teach us to outgrow our madness", is borrowed from the Japanese author, Kenzaburo Oe. It refers to transition, the desire to evolve into a state of wisdom, but touches also on our need for others to help us learn.

Both of these artists are in the midst of life and they cast their gazes both forward and backward in time. They both look back on childhood, with its intuitive games and the non-learned attitude to the world that a child possesses.

The exhibit is divided into two rooms, illustrating childhood and the transition into the adult world.
The first room places us in childhood. The floor is covered in feathers that move fleetingly in accord with the movements of the visitors. Who hasn't, as a child, followed a feather's peaceful journey through the air and been amazed at its path?
And Karen Pontoppidan adds,

"If the room has been deserted after a pillow fight or if it reminds us of a dreamlike childhood wish, this we leave to the visitor to decide."

Miro Sazdic´ is showing works that she, resembling a child at play, has tried to create intuitively, without the already learned, which can create more walls than open fields. She focuses on creativity as a meditative process, where time and space is forgotten in favor of the freedom of here and now. Like the young child, still uninfluenced by the age in which he/she lives and before entering into the teenager's fear of being ostracized from the group. The jewelry she shows is not like anything we have seen before, either. The pieces she calls "1976" initially appear to be large, lumpy pieces of jewelry, but if we look closer we see an endless number of stitches and seams and realize at once that lots of time and strong emotions have been the prerequisites for these pieces. "Gate keepers" is a series of amulets. They represent hope and the potential of being rediscovered and are intended to be worn inside one's clothing.

Karen Pontoppidan centers her work, "Family Portraits", around the family we are born into - to a life we have not chosen, but been assigned to; people with different personalities who are securely linked together generation after generation. She illustrates family structures and portrays in her jewelry images of people who, close beside each other, mirror the family we know or do not know.

"The portraits used in this work are not of real, existing human beings. The drawings are representing different personalities. I have used them to illustrate different family structures", says Karen Pontoppidan.

When we enter the second room of the exhibit, we step into the adult world. This room differs from the first one and produces an entirely different atmosphere.

On the floor, we can read a text that will be erased during the exhibit, caused by the movements of the visitors through the room. Like a story and a memory that slowly diminishes as time passes. As adults, we now have the opportunity to reflect upon the choices we've made, simultaneously accepting the fact that others dictate our actions.

In the series, "Home", Karen Pontoppidan looks forward in time, at the homes we humans create in order to thrive and feel secure on an everyday level, the ways we want to feel and situations in which we feel we belong. Home consists accordingly of not only a physical place, but even of the feeling of being at home that we can experience in the material world and our relationships with other people.
The material she uses is pewter from melted down heirlooms. By destructively melting down old objects, she illustrates the artistic process of passing something on, to create a new home for the objects that were inherited for generations.

Miro Sazdic´ shows here a series she calls "Phantom Limb". She says that we are born as original, individual beings and, as teenagers and adults, we are molded to fit into a group. If that which is individual in each child falls outside of the framework for the group's consensus, it is regarded as a negative trait and the child risks being expelled.

"What is regarded as being deviant for the group is for the individual unique. And what is generally accepted for the group becomes then deviant to the individual, for it then demands the elimination of something basic, individual and self-evident", Miro Sazdic´ adds.

The pieces she is showing are like bandages, wrapped several times around emptiness. It is as if she has fostered the phantom emotions that can haunt our minds, resembling the presence of ghosts in the otherwise so perfect world, which we grown-ups try in vain to create.

Sofia Björkman
Platina, May 2010

 

   
 

 

« tillbaka / back